”Visst driver Riksbanken kampanj”

I tisdagens Dagens Opinion kommenterar Riksbankens Kommunikationschef Ann-Leena Mikiver Rikshems och Veidekkes debattartikel i lördagens Dagens Nyheter. Mikiver tillbakavisar påståendet om en kampanj i bostadspolitiska frågor och menar att den rapport som vi presenterar ”är lite missvisande”.

 

Mikiver menar med hänvisning till Riksbankens egna studier att Evidens rapport, som Rikshem och Veidekke stöder sig på har ”ett för litet underlag”, att ”de som amorterar, gör det i en för långsam takt” och att det ”behövs en annan amorteringskultur i Sverige som påminner mer om den som finns i andra länder”.

 

Mikivers uttalanden är symptomatiska och ytterligare ett bevis på att Riksbanken ägnar sig åt kampanjarbete men har svårt med fakta.  För det första förbigår Mikiver med tystnad det som är kritikens huvudpoäng, att Riksbankens beräkning av skuldkvoten är missvisande eftersom den inte tar hänsyn till att svenska hushåll har en betydande socialförsäkringstillgång (innestående lön) som helt utelämnas i Riksbankens underlag för hushållens inkomster. Med simulering av denna faktor visar Evidens rapport att de svenska hushållens skulder ligger på ett genomsnitt av europeiska länder.

 

Rapporten visar att vi i tillägg borde ta hänsyn till olikheter mellan de jämförda ländernas skatte- och välfärdssystem. Med höga skatter följer också att centrala välfärdstjänster (t ex barnomsorg, föräldrarledighet) redan är betalda, vilket får betalas ur egen plånbok i flertalet andra länder.

 

Rapporten visar också att Sverige i ett europeiskt perspektiv har en mycket stor ägarsektor (70 procent av beståndet utgörs av ägda bostäder), något som i sig förklarar varför svenska hushåll har stora lån men också synnerligen stora realtillgångar. Att svenska hushåll aldrig varit rikare eller haft så omfattande tillgångar i förhållande till sina skulder (figur 13) och därmed förfogar över en betryggande buffert förbigås med tystnad. Jämför gärna med hur läget såg ut i början av 1970-talet. 

 

För det andra blandar Mikiver medvetet bort korten när hon hävdar att hushållen amorterar i ”för långsam takt”. Evidens rapport stöder sig i den delen på data som publicerats av Finansinspektionen och som dessutom är av senare dato än Riksbankens analyser. Oss veterligt finns ingen bredare genomlysning av de svenska hushållens amorteringar och dessa (Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2015, 14 april 2015, sid 12) visar att amorteringsbenägenheten ökat starkt under senare år och att närmare 8 av 10 hushåll amorterar. Om Riksbanken, vilket vi betvivlar, har annan information än Finansinspektionen måste sådan fakta offentliggöras omgående.

 

Hushåll med en belåningsgrad över 85 procent (varav flertalet unga hushåll som köpt nyproducerande bostäder) amorterar motsvarande 7,5 procent av sin inkomst och för hushåll med en belåningsgrad mellan 70 – 85 procent är amorteringsgraden ca 4 procent av inkomsten. För övriga hushåll sjunker sedan amorteringstakten ned till ca 2 procent av inkomsten men i gengäld har dessa hushåll mer betryggande marginaler. Amorterar verkligen hushållen för lite och saknar vi underlag för våra påståenden?

 

Det förefaller snarare som att Riksbanken bestämt sig för slutsatsen innan man analyserat fakta. Som framgår av figur 14 har hushållens skuldsättnings- och belåningsgrad sjunkit trendmässigt sedan början av 2000-talet och utgör som ett genomsnitt idag ca 50 procent. För hushåll med nytagna lån ligger belåningsgraden stadigt på ca 70 procent. Trots dessa fakta och trots att Finansinspektionen, d v s den myndighet som har det övergripande tillsynsansvaret, återkommande i sina bolånerapporter framhåller att de svenska hushållens finansiella situation är stabil fortsätter Riksbanken att upprepa sitt mantra, att de svenska hushållen är överbelånade och att vi ”amorterar för lite”.

 

Det vore onekligen på sin plats att Riksbanken återkom med en definition av ”utländsk amorteringskultur” i siffror så att det ges möjlighet att räkna på detta. Jämförelser med utländska data ger nämligen intressant information. Den som studerar figur 21 kan notera att trots att t ex norska hushåll amorterar något mer än svenska är hushållens sparkvot i Sverige avsevärt högre och har ökat starkt sedan början av 2000-talet (figur 20).

 

För det tredje och det verkligt allvarliga är att Riksbanken fortsätter att driva en enveten kampanj med tydligt bostadspolitiska inslag. Man återkommer ständigt till att Sverige borde införa marknadshyror och presenterar åtgärdsförslag med udden riktad direkt mot det ägda boendet. För hur ska man annars kunna få ihop det dubbla budskapet att ”hushållens skulder måste ned” samtidigt som ”bostadsbyggandet bör öka”?

 

Bostadsbyggande är per definition en finansiellt relaterad verksamhet. Eftersom dagens efterfrågestyrda bostadsmarknad har det ägda boendet som bas är det uppenbart att Riksbanken önskar en annan inriktning. Det reser frågor om hur Riksbanken ser på sitt mandat och sin roll.

 

Riksbankens linje väcker också frågor om hur man får ihop kalkylen. Om ränteavdragen ska halveras, bolånetaket sänkas till 75 procent, amorteringstakten öka och bankernas möjligheter att låna ut förses med en rad restriktioner är det uppenbart att hushållen på mycket kort tid måste kunna allokera mer, mycket mer ”eget kapital”. Vart ska det komma ifrån?  

 

Ett möjligt alternativ vore att privata fastighetsföretag kraftigt ska öka sina volymer men även dessa måste i så fall kunna låna samt förfoga över avsevärt mer eget kapital. Vart ska det komma ifrån och hur ser riskanalysen ut om den kommersiella fastighetssektorn plötsligt förväntas svälla?

 

Det är överhuvudtaget synnerligen förvånande att inte politiker och media synar Riksbanken i sömmarna mer ingående. Om Riksbankens recept också skulle bli praktisk politik är det helt uppenbart att unga och resurssvaga hushåll skulle bli i det närmaste chanslösa på bostadsmarknaden. Men vidare och än värre är att vi snabbt skulle få en mycket allvarlig och svårbemästrad fastighetskris med stora förluster för de unga hushållen, fallande fastighetsvärden och ett kraftigt tapp i bostadsbyggandet. Att detta skulle slå mot hela samhällsekonomin är uppenbart. Den kris som Riksbanken säger sig vilja förebygga skulle således utlösas av bankens egna rekommendationer.

 

Slutsats: Riksbanken tänjer på sitt mandat när man i allt större utsträckning utfärdar rekommendationer inom det som rimligen är politikens ansvar.  Man visar brist på ansvar när man lägger fram långtgående förslag, inte bara för inhemsk konsumtion utan även till de internationella övervakningsmyndigheterna, utan att ens bekymra sig om att göra konsekvensanalyser. Riksbanken bör ägna sig åt det som är deras uppgift och avstå från att driva kampanjer på ett område där man saknar relevanta kunskaper.

 

Ilija Batljan, vice vd, Rikshem

Lennart Weiss, kommersiell direktör, Veidekke