Ulf Kristersson: ”Då pratade LO och (s) inte om stupstocken”

Svensk välfärdspolitik fyller 100 år den här mandatperioden. Redan 1913 infördes de första allmänna pensionerna i Sverige och grundlade den generella välfärdspolitiken. Det var växande företag som gav drivande politiker unika förutsättningar att under ett sekel bygga den svenska socialpolitiken.Det sambandet glöms ibland bort. Allt blev inte bra, men här finns en viktig historisk läxa. Själv har jag i dagarna arbetat mina första 100 dagar som statsråd i Socialdepartementet. Inte mycket jämfört med 100 år, men tillräckligt för att inse de kommande årens stora utmaningar.

En viktig insikt är att det nu är vi i alliansen som måste axla rollen och ta ansvaret som bärare av den svenska välfärdspolitiken. Men det vore bra för Sverige om också kloka socialdemokrater hittar tillbaka till det bästa i sitt eget socialpolitiska arv.

Välfärdspolitiken bygger kontrakt mellan generationer och behöver politisk långsiktighet. Att socialförsäkringssystemet ändrades 545 gånger mellan 1990 och 2010 visar riskerna med socialpolitisk kortsiktighet. Det gynnar varken medborgarna eller företagsamheten.

Enigheten inom välfärdspolitiken har historiskt varit stor över blockgränserna. Pensionsreformen är kanske det främsta exemplet, där allians­partierna och Socialdemokraterna gemensamt såg problemen. Också i andra stora frågor har det funnits samsyn om problemen: 2007 skrev LO en rapport där de stödde förslaget med tydliga tidsgränser i sjukförsäkringen. LO ville till och med att den maximala gränsen skulle sättas till mellan 14 och 15 månader, ett helt år kortare än den maxgräns som vi nu har infört.

Den som i dag följer debatten om sjukförsäkringen bör ha historien med sig. Diskussionen var för bara några år sedan långt ifrån talet om stupstockar. Frågan är vad som nu är Socialdemokraternas linje i de stora välfärdsfrågorna. Talespersonen i socialförsäkringsfrågor Thomas Eneroth sa nyligen att tidsgränser kan vara bra.

Flera ledande socialdemokrater har varit inne på samma spår. I bästa fall ger detta en ledtråd till Socialdemokraternas fortsatta tänkande. Det råder ingen fortsatt brist på stora välfärdspolitiska problem att lösa, nu när dammet från valrörelsen har lagt sig.

Låt mig peka på tre stora välfärdsutmaningar, där ingen sitter med färdiga lösningar, och där Sverige skulle ha nytta av diskussioner över blockgränserna:

Översynen av sjukförsäkringen pågår för fullt och vi återkommer med förslag under våren 2011. Hela sjukförsäkringsreformen följer en god svensk tradition: när problem blir ohållbara tar sig politiken samman och gör stora och svåra förändringar. Så var det med pensionsreformen på 1990-talet som löste ohållbara pensionslöften. Och så är det med sjukförsäkringens bärande idé att ingen i onödan ska sjukskrivas bort från arbetslivet. I Sverige blev det helt ohållbart att förtidspensionera 73 000 personer per år.

Men tiotusentals unga med psykisk ohälsa far illa mitt i välfärden. Och varje år förtidspensionerar vi bort ytterligare 6 500 ungdomar från arbetsmarknaden. Många av dem får ett liv i fattigdom och ska ­leva 40 eller 60 år utan ­arbets­gemenskaper. Det är omänskligt.

Vi svenskar lever allt längre och allt friskare, men pensioneras som ­tidigare. Det nya svenska pensionssystemet är just nu förebild i flera krisande europeiska ekonomier, där nödvändiga ­reformförslag möts med ­general­strejker och omkullvälta lastbilar.

Men de hållfasta svenska pensionslöftena bygger på att vi arbetar längre om vi lever längre. Resan mot en högre pensionsålder måste påbörjas nu.

Något av det allra finaste i svensk tradition har varit att barn må ärva sina föräldrars pengar och prylar, men barn ska inte ärva sina föräldrars ­sociala problem. Barn som växer upp i långvarigt socialbidragsberoende ­familjer löper stor risk att själva få ­sociala problem som vuxna. Också av den anledningen är eget arbete och egen inkomst socialpolitikens verkliga kärna. Vi behöver en djupare diskussion om orsakerna till barnfattigdom.

Jag är övertygad om att svensk välfärdspolitik måste återfå sin starka koppling till växande ekonomi och till framgångsrik företagsamhet. Politiker som har höga sociala ambitioner men inte bryr sig om företag, budgetar och ekonomi är lika fel ute som de som ser mätbara penningvärden men inte omätbara människovärden.

Bara de som har respekt för något så handfast som ekonomi borde anförtros något så ömtåligt som välfärd.

Ulf Kristersson, Socialförsäkringsminister (m)

oskar

rahlenoskar@gmail.com

Dela inlägg

Kopiera länk