”Doha levererade”

Klimattoppmötet är avslutat och miljöorganisationerna har ramlat över varandra i sin iver att sänka mötet till botten. ”Praktfiasko” kallar till exempel Greenpeace konferensen, medan Naturskyddsföreningens Svante Axelsson säger att man ”inte uppnått något” och Resilience Centers Johan Rockström påstår att konferensresultatet försenar klimatarbetet. Låt oss jämföra det faktiska utfallet med kritiken för att få en vettig bild att arbeta vidare utifrån:

en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet
 Inför toppmötet utmålades det som den viktigaste frågan – beslut måste tas nu, annars blir det ett glapp när det nuvarande åtagandet löper ut. All visste att i stort sett bara EU skulle skriva på, och oron var stor att EU:s åtagande skulle solkas av Polens krav på att behålla överblivna utsläppsrätter. Vi fick ett avtal, som gäller direkt från årsskiftet, med 20% utsläppsminskning som krav och översyn om höjning kring 2015. Utöver sedan länge kända undertecknare kom Australien med, ingen hoppade av i slutändan. Alla länder som skulle kunna köpa utsläppsöverskottet har i ett gemensamt uttalande förbundit sig att inte göra det. Påståenden om att avtalet är meningslöst är mycket märkliga eftersom det snarast blivit starkare än vad vi trodde för en månad sen.

nya pengar för klimatet
 Snabbstart-finansieringen för klimatet tar slut 2012, och gapet för att nå 100 miljarder dollar per år till 2020 är stort. Storbritannien, Tyskland, Finland och Sverige utlovade i alla fall klimatpengar. För lite tycker de flesta, och många kritiserar att den nystartade Gröna Klimatfonden inte fått några medel än. Men hur rimligt – eller ens demokratiskt – är det att begära att ministrarna ska lägga nya miljarder på bordet som inte tidigare förhandlats fram och blivit kända, och stödja institutioner vars inriktning ännu inte definierats?

 

långsiktigt avtal tuffar igång
Sedan gammalt är det bestämt att det först ska vara klart 2015 och börja gälla 2020, det nya är att vi fått riktlinjer för det fortsatta arbetet och ett erkännande om att utsläppsminskningar måste börja ske innan dess. Kritik mot att avtalet kommer för sent må vara sanna, men det är tidigare toppmötens fel – Doha levererade enligt plan.

 

skadeståndsmekanismer
 Utvecklingsländer har begärt ”loss and damage” orsakade av klimatförändringarna, medan i-länder har accepterat att delfinansiera förnybar energi och anpassning till ett förändrat klimat men inte velat godta skadeståndsansvar. I Doha kom det ändå med, inte exakt formulerat och ännu inte användningsbart för någon part, men ett stort steg framåt. Detta har inte framkommit i svensk media – har svensk miljörörelse missat det eller finns det en agenda med att inte lyfta fram framgångarna?

 

mötet som sådant
Förståsigpåare talade mitt under konferensen om risken att allt skulle braka ihop, det ryktades om ett extra ”COP18bis” och det talades om en dold agenda från Qatar och allierade oljediktaturer att sabba förhandlingarna. I slutändan klubbade Qatars president igenom resultatet till USA:s och Rysslands bittra protester; en tydlig bild av att detta inte var ett toppmöte på i-ländernas villkor. När klubban föll, var jublet enormt från den samlade miljörörelsen – varför är tonläget helt annorlunda när samma organisationer uttalar sig på hemmaplan?

FN-processen levererar inte de utsläppsminskningar den samlade forskarkåren slår fast som nödvändiga, de utsläppsminskningar som kommer dröjer för länge och många områden lämnas till medlemsstater, kommuner, företag och enskilda. Men Doha levererade gott och väl vad som kunde förväntas.

 

Mattias Goldmann, grön lobbyist